orginaljosefin

check this ouuuuuut haha
www.cohen.devote.se

I fredags när jag, Elsa, Rebecka och Sandra var hemma hos Elisa gick Elsa hela tiden och tittade på sin mobiltelefon.

Elsa: Det är aldrig någon som smsar mig! Haha!

Jag, som är en riktigt god vän, tänkte munta upp Elsa och skickade ett sms på momangen.

"Känns det bättre?"

Elsa tyckte kanske inte att detta sms var superroligt (torr humor den där tjejen har) men hon kunde ändå inte riktigt sluta tänka på det riktigt.
Så igår när hon träffade Elisa på bussen började de prata om tröstsmset och Elisa lovade att hon skulle skicka ett sms till Elsa lite senare under kvällen.
När jag och Elsa gick på en promenad runt sju på kvällen berättade Elsa det här för mig. Hon avslutade historien med:
Så nu väntar jag på det smset... Hon har inte skickat det än.

Det här blir ju liksom bara sorgligare och sorgligare. Hon sitter på riktigt och VÄNTAR på ett tröstsms som hon ska få.
Fast idag berättade hon att hon hade fått ett sms, från TELESVAR! Woho!!! Elsa är poppis!

... och Christian kände ansvar att läxa upp mig.

- Vad fan är det för jävla språk du använder Josefin?

Jag är typ sjuk.
När jag vaknade imorse mådde jag lite illa, och kunde inte få i mig så mycket mat. Åt knappt en macka.
Jag tänkte, av erfarenhet, att jag kommer att bli galet hungrig om ett litet tag, så innan skolan köpte jag en yoggi och en "bar" typ. Men tiden rullade på och jag kände mig inte hungrig. Väldigt seg dock.
Runt halv elva kände jag att det ändå var bäst om jag stoppade i mig maten.

Alla som känner mig vet att jag "alltid" är hungrig. Detta betyder faktiskt inte att jag äter konstant, men hungrig är jag oftast. Jag hade inte ätit någon fruskost och var inte hungrig - something's wrong.

När vi slutade skolan vid tjugo i ett var det lunchdags och jag kände mig liksom svag i kroppen. Och hade ont i huvudet. Detta är kanske tecken på att man inte så bra, men vad som verkligen avslöjade det var när jag och Tom satt på Woken, där den godaste maten eveeeeer serveras, och jag inte åt mer än några tuggor.

Nu är jag hemma och vilar. Och som jag sa till Tom; Det känns som om jag är ett enda stort huvud.
Tungt och jag kan inte kontrollera det. Hah!
(Plus att magen verkar ju ha försvunnit, fortfarande inte hungrig).

GUBBDANSEN FOREVAH!

Min rubrik är så sann, så sann. Eller alltså, jag ska försöka. Men alla stora bloggare säger att man från början måste skriva om allt möjligt - för att locka till sig så många olika människor som möjligt. Och det låter ju logiskt, men de är ju synd att man ska behöva skriva om sådant som inte intresserar än själv, bara för att göra andra nöjda.
   Men här har ni tur - jag har världens bästa lösning:
"Dumdumdumdudududududududdu" (trumvirvel) Jag kan ju skriva om saker som faktiskt intresserar mig, är njutbart för många och jag kryddar allt jag skriver om med lite "Josefinkrydda"!

Ibland blir jag så stolt över mig själv.

Det jag skriver om är ju alltid bara tankar, bilder eller konversationer, och för att ni inte ska bli alltför chockade tänkte jag berätta vad jag ska skriva om.
   Kläder.
Ja det stämmer. Jag tänker lägga in en bild på en kjol och ett par skor som jag önskar mig. Men snälla, snälla, om det inte är för mycket begärt - kalla mig för modebloggare.

 

Både skorna och kjolen kommer från Urban Outfitters. Och jag älskar dem!